Drömmen om Almedalen

Vårt oppositionsråd Maria Renfors har varit i Almedalen för första gången. Här sammanfattar hon sina tankar efter vecka:

Drömmen om Almedalen

Jag har drömt om Almedalen sedan jag började engagera mig politiskt för 11 år sedan. Jobbade på svettigt sommarkontor med halvårsbokslut och hade alla radiosändningar, reportage och partiledartal som sällskap. När veckan nu återuppstod efter pandemin och jag fick chansen att åka dit var det med höga förväntningar. Som alla överträffades.

Trettio olika programpunkter senare (seminarium, panelsamtal, debatter och samtliga partiledartal) är det ändå alla mellanmänskliga möten och samtal som jag kommer minnas som det alldeles unika med Almedalsveckan. Under fyra dagar samlas politiker med, på gränsen till nördigt intresse, för samhällsutveckling och politik, opinionsbildare med sina bästa argument, myndigheter med sina allra bästa företrädare, företag med ambitioner att lösa samhällsutmaningar, fackförbund och arbetsgivarorganisationer, mediehus och en stor intresserad allmänhet. Det spelade ingen roll vem man pratade med eller i vilket sammanhang; samtalen blev direkt resonerande och enormt givande. Läraren från Finland på bänken i skuggan medan jag vilade fötterna. Klimatalliansens representant som jag frågade om han behövde vatten. Rektor Linnea som jag passade på att fråga om likvärdig skola utanför biblioteket. Det intresserade paret som passat på att ta en dags semester från semestern från att vara med på Kvartals inspelning. Killen från Brasilien på Google som flyttat till Sverige för kärleken och som hade samma lilla kulle under trädet som favoritplats för att följa partiledartalen. Den unga kvinnan från impactbolaget som jag satt jämte under seminariet om anonyma vittnen. Den gamla mannen med ”kärnkraft nej tack”-flaggan och som burit samma fana i 30 år.

Det talas mycket om att det måste vara en ”god ton” i debatten och jag undrar om inte mer kunskap och intresse är en absolut grundförutsättning. Snarare än ett vänligt förhållningssätt i största allmänhet. Av alla meningsmotståndare jag pratade med var det bara vid ett tillfälle jag själv fick avbryta med ett kort ”nu går jag innan jag blir otrevlig” och det var när jag försökte förstå mig på det nybildade partiet ”Knapptryckarna” som förespråkar direktröstning i stället för representativ demokrati. De hade inte landat i samma slutsats som Churchill (och jag) ”Demokrati är den värsta formen av styrelse, bortsett från alla andra former som man prövat tidigare.” Men i övrigt, respektfulla, hyperinitierade och intressanta samtal.

Mordet på Ing-Marie Wieselgren var, förutom en stor tragedi för henne, hennes nära och hennes gärning, en attack mot öppenheten som är själva grundförutsättningen för Almedalen som företeelse. Det tog lång tid innan polisen gick ut med namnet och vi på plats insåg att det var en deltagare som mördats. För hennes gärning och det hon representerade. Man såg på kvällen vilka som hade förstått och vilka som ännu var lyckligt ovetande. Tunga steg, sänkta huvuden, lågmälda samtal i surrealistisk kontrast till upprymda nattssuddare.

Dagen efter mordet var sista dagen. Miljöpartiet samlade oss till en tyst minut före partiledartalet och det var outgrundligt ledsamt. Solen som slösat guld på alla besökare tidigare hade ersatts med ihållande regn. Handslag blev kramar. Samtalen ännu mer respektfulla. Det var en dag för sorg.

Nu är tankarna och utvärderingarna igång. Hur ska Almedalen se ut i framtiden. Vilka kontroller? Vilka begränsningar? Hur ska det alldeles unika öppna överleva ett attentat?

Jag stötte jag ihop med Mia Stuhre i Hästbacken på väg in i Kränkus tebod. Hon som i SVT Morgonstudion dagen efter mordet sa ”vi får inte lov att ge upp denna demokratiska mötesplatsen. Jag känner mig faktiskt stridslysten just nu.” Hon hade sett lite skamsen ut precis efter hon sagt det och jag förstod att hon grubblat på det. Jag sa att jag tyckte det var bra att hon varit ärlig med den känslan, för det var nog många som kände något åt det hållet. ”Ja, det var ju inte så bra att börja prata om strid och sånt våldsamt men jag hittade inte riktigt orden.”

Men om man inte tar strid för öppenhet och demokrati, när ska man då ta strid?

Vi skildes med en kram och ett unisont ”vi ses nästa år.” Jag hoppas att vi får rätt.

/Maria Renfors